En kväll att minnas

Igår var jag och Sambon på Volbeatkonsert i Luleå. Det var roligt. Jag ska göra mitt bästa för att återge kvällen här åt er. Det hela började med att vi for till Luleå ivriga och uppspelta, på grund av att det stod på biljetten att spelningen började 19.30 så åt vi inte speciellt mycket under dagen utan luften var full av förväntan. Vi for som sagt var dit och som vanligt så är det ju ett förband som ska spela. Vi såg deras flagga bakom scenen, det stod "The Kanditate" och eftersom jag aldrig hört om detta band tidigare så förväntade jag mig inte så mycket.
Men 19.30 så började det låta från scenen...

Lätet som kom från scenen chockade alla människor i Pontushallen. "Sångaren" sprang runt på scenen som en ecstasyproppad ekorre och bräkte som en stucken gris, inte nog med detta så rev han av sig tröjan efter tio sekunder på scen.
Ok visst, har de en fin kropp så av med kläderna! Det är jag för, men om jag säger så här... Han hade kunnat behålla tröjan på! Kulmage och lovehandels, plus det faktum att hans benbeklädnader hasade ner så att hans rövskåra blev synlig för alla var enbart traumatiskt. De första 30 sekunderna slutar alla i hallen andas, öppna munnar och rädda ögon stirrar upp mot scenen, måste vara fler än jag som tänkte "Men vi kom ju hit för att lyssna på bra musik!" Efter 30 minuters lidande så tystnar de äntligen och går av scenen, soundcheckingen sätter igång och the kandidates flagga firas ner, då upptäcker inte bara jag utan många andra att det inte är Volbeats flagga ännu! Det sk tydligen spela YTTLIGARE ett förband!!! Å nej! Så det andra förbandet tar plats, ett gäng håriga wannabe hårdrockare börjar spela och det låter relativt ok, tills en "lodis" irrar sig in på scenen, han är tydligen sångaren i bandet och börjar bräka, högt och länge får de hålla på. Summa sumarum, en timme bräker lodisen och hans hårbollar på. Sen soundcheck igen...En flagga hissas ner framför scenen

Stämningen i hallen är nu laddad, när som helst nu.... Sittsåren i arslet börjar kännas av, vi har ju suttit på samma platser sedan kvart i sju och nu är klockan halv tio. Kvart i tio börjar de ljuva tonerna från låten "The Mirror and the Ripper" Ljuda ut över lokalen, ca 30 sekunder in i låten faller flaggan och Volbeat uppenbarar sig! Trycket i lokalen ökar och folket är glada! Detta är belöningen efter att ha överlevt förbanden. Volbeat dominerar, är roliga (hade gärna enligt mig fått klä av sig), extremt proffsiga i både sång och musik, dock var ljudkillarna kanske inte det nyktraste som suttit bakom ett ljudbord, men det var en enorm upplevelse att höra Michael Paulsons röst live. Han har en otroligt skön stämma!
Jag njöt och lät mig svepas med i hela upplevelsen, få andas och vara i samma lokal som detta enormt skickliga band och jag säger bara det, de som inte var där missade något!

Vilken ljusshow grabbarna bjöd på, faktiskt en gigantisk utmaning att fota, men det var upplevelsen att varit där som var allt. Gårdagskvällen var fantastisk och jag ångrar inte en minut, förvisso hade jag inte gråtit blod om jag missat förbanden, men nu är det bara ett roligt minne. Att få vara där med min älskade Sambo gjorde guldkant på tillvaron och jag kommer givet följa bandet mera!