Rädd och argsint

Hej alla mina vänner och trogna läsare

Jag har en bekännelse att komma med och det är att jag är livrädd. Jag är livrädd för att lämna blodprover den 18 maj, dels för att jag är spruträdd och dels för att jag bara är rädd.
Här hemma försöker vi göra det bästa av situationen, det betyder att vi alla biter ihop och att jag gråter i duschen där ingen ser. Jag har konstant ont i huvudet, jag vill inte att de ska scanna min hjärna men samtidigt vill jag få det onda att gå bort. Efter snart tre månader med konstant huvudvärk och stundtals yrsel och några gånger svimningar av smärta är jag rädd. Jag känner mig ensam, fast jag borde inte det, jag har så många som känner med mig, bryr sig om mig och älskar mig. Men så är det,jag känner mig ensam och är livrädd.
Jag är rädd för allt och jag är förbannad, varför orkar jag inte mer?
Varför biter jag inte ihop mer?
Varför funkar det inte?
Vad är det för fel?
Jag vet inte. Jag vet inte alls och det skrämmer mig. Jag tänker det värsta, kan det vara en tumör? Är det ett ilsksinnt anerysm? Vad har jag gjort?

Inget spelar nån roll just nu, jag ärbara rädd och arg.
Är det jobbet?
Är det alla påfrestningar jag ställs inför eller är det kanske känslan av att jag aldrig duger som stämmer in? Är det allt det jag försökt? Att jag har så väldigt gärna försökt få några att gilla mig, jag har ställt upp när jag egentligen inte orkat, betalat när jag egentligen inte haft råd....

Jag vet inte.

Jag uppskattar så mycket just nu att Ni finns för mig. Bara för att få mig att slippa känna mig ensam. Nu ska jag försöka lägga mig bredvid Mannen jag älskar mest, inte vakna var 30 minut blöt i svett och panik känslor, utan istället verkligen försöka.
Imorgon ska jag vakna upp pigg och glad, skjutsa mitt barn till dagis och vara mamman jag alltid velat vara.

// Pälsbollen, riktigt rädd