Jag gjorde det!

Imorse så blev det exakt som planerat, jag slutade jobba sex, kom hem typ halv sju, petade på Mannen tills han vaknade så jag fick nån att prata med istället för att ligga och stirra i taket. Sen lyckades han med list söva mig och väckte mig sedan halv elva, då var det bara att klä på sig och bege sig mot tortyrhuset.

På vägen dit började jag på en gång bli orolig och nåjjig. När vi kom fram sökte jag efter flyktvägar och försökte till och med lura med Mannen i fel trapphus för att vinna tid. Tyvärr så har min man lokalsinne så dessa försök var fruktlösa. Kom till rätt avdelning, rätt väntrum och satte oss ner. Medan Mannen plockade upp nån väntrumstidning och försökte se engagerad ut i den så tänkte jag hitta bakvägen. Men döm av irritation!!! När jag vandrar iväg runt hörnet så känner jag ett kort ögonblick att jag kommer att klara flykten! Men då håller dom på att bygga om, så bakvägen är blockerad! Jag inser nu att det inte finns nån återvändo, och sätter mig och väntar. Efter bara ett par minuter blir jag uppropad.
Vandrar in i magnetrummet och ser det där lilla bordet med sprutan. Paniken är ett faktum och tårarna kommer bums.
Men jag har en riktigt bra sköterska som är megaproffs på att sticka folk och stoppa in kanyler. Hon är inte ens gammal som gatan, utan relativt ung så jag trodde inte hon skulle göra ett sånt bra jobb. Jag brukar välja de äldre stickarna för de har stuckit folk innan ens nålarna var uppfunna.

Nåväl hon gjorde ett kanonbra jobb och gjorde mig väl lite radioaktiv eller nått. Efter tio minuter är allt klart och jag får åka därifrån. Jag får veta att jag kan blir lite trött under resten av dagen. Jag var nog jätteradioaktiv för både Mannen, Nicklon och Momme Lena var trötta. Så jag strålade väl över halva stan.

Inget Bamseplåster heller denna gång. Jag kom inte ens ihåg att fråga utan tänkte mest vad skönt det var att åka därifrån.

Det var dagens uppdatering.
Jag klarade det. Nu har vi ätit middag, ska fiffa lite hemma och sen sova.

10-4